Har ni någonsin känt av en sån frustration att ni bara vill berätta och skrika ut det man har att säga men som man inte får?
Levde i en sån relation i ca 4 år och lovade mig själv efter det att aldrig bli utsatt för såna människor igen.
Dom finns dock tyvärr överallt och verkar ha en dragningskraft till en.
Har lärt mig att såna människor är tillåtna att sprida sin dynga och dom som blir utsatta ska snällt sitta och hålla käft.
Så tillbaka till den skiten igen fast över internet istället..
Och jag känner bara frustrationen trycker hela vägen från magen och upp i halsgropen.
Jag vill berätta, jag vill inte vara tyst..
Men man får inte..
Som tur är får jag skrika i kudden iaf..
Det är det ingen som kan säga något om..